söndag 4 maj 2014

Farväl bloggen! (typ)

Hejhej... Som ni kanske märkt så har jag inte skrivit på länge.
VÄLDIGT länge.
Skolan har fått överhanden och dominerat mitt liv ett tag nu, vilket det verkar som om den kommer fortsätta att göra. Detta har lett till att jag inte läst lika mycket som jag brukade göra, och alltså inte skrivit så många recensioner.
Detta ledde till att jag blev väldigt stressad av båda skolan och dessutom av bloggen. Jag fick skuldkänslor när jag inte hade något att skriva och det blev svårare att komma på något att skriva om för jag var så trött hela tiden. Bloggen var menad att bara vara någonting jag gjorde för att det var roligt, vilket det inte var längre eftersom jag ansträngde mig för att göra någonting jag inte riktigt ville göra.
Därför tog jag en VÄLDIGT lång paus, och jag har kommit fram till beslutet att lägga ner bloggandet.
Snyft.
Jag kommer såklart inte ta bort bloggen från internet, mina recensioner och andra inlägg kommer fortfarande vara tillgängliga för alla!. Då och då kanske jag uppdaterar något litet så inte bloggen tas bort.

Att starta en blogg har varit en av de bästa sakerna jag har gjort. Jag har läst en MASSA böcker och dessutom utvecklat mitt skrivande, vilket mina lärare säkert är väldigt glada över. Jag har fått recensionsex från förlag utan att ens be om det (perfekt för en lat person som jag) och jag här lärt mig massor om böcker och annat genom andras bokbloggar. Jag har fått kontakt med jättehärliga personer genom bloggandet, och hade dessutom turen att möta några under bokmässan förra året! It was a blast! Bara goda saker har kommit från bloggandet, bortsett från det där med stressen då...

Nu ska jag inte bli sentimental eller så, men jag kom just på att jag missade bloggens två-års-jubileum.
Synd.

MEN DET ÄR INTE ÖVER ÄN!

Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, jag kanske bryter båda benen och får ligga på sjukhus i tre månad, då kanske jag tar upp bloggandet igen!
Jag tänker se till så att bloggen inte tas bort delvis för att andra ska kunna läsa recensioner och sånt, och delvis ifall jag plötsligt får lust att börja skriva igen!

Vi kanske ses på bokmässan någon gång?

Jepp, det var väl det jag ville säga.
Hejdå då.
So Long.
Au revoir.
HAREGÖTT!

måndag 20 januari 2014

The Rithmatist



Av Brandon Sanderson
Titel: The Rithmatist
Illustratör: Ben McSweeney
Serie: The Rithmatist #1
Utgiven: 2013
Sidor: 370
Förlag: Orion
Första meningen: Lilly's lamp blew out as she bolted down the hallway.

Handling (från goodreads):

More than anything, Joel wants to be a Rithmatist. Chosen by the Master in a mysterious inception ceremony, Rithmatists have the power to infuse life into two-dimensional figures known as Chalklings. Rithmatists are humanity’s only defense against the Wild Chalklings — merciless creatures that leave mangled corpses in their wake. Having nearly overrun the territory of Nebrask, the Wild Chalklings now threaten all of the American Isles.

As the son of a lowly chalkmaker at Armedius Academy, Joel can only watch as Rithmatist students study the magical art that he would do anything to practice. Then students start disappearing — kidnapped from their rooms at night, leaving trails of blood. Assigned to help the professor who is investigating the crimes, Joel and his friend Melody find themselves on the trail of an unexpected discovery — one that will change Rithmatics — and their world — forever.


Omdöme:

Jag kan knappt ens komma på något alls som jag inte gillade med den här boken. Den vara bara så underbar, och en av de bästa böckerna jag läst på länge.
Brandon Sanderson har byggt upp en hel värld, och bokstavligen fått kritan vara mäktigare än svärdet. Det gör mig alltid lika glad när en författare lyckas skapa en sån snygg originell värld, bara en aning annorlunda från vår egen, som får en att vilja offra sitt lillfinger för en dag i den världen.
 
Boken utspelar på 1800-talet (ish), även om många saker är väldigt annorlunda. De hade någon high-tech tunnelbana som jag inte förstod så mycket, sen är den ju också även lite steam-punkig, dock inte så mycket. Men man fick lite känslan
När jag började läsa boken var jag säker på att det skulle vara ett till Harry Potter- drama, en kille som inte har så många vänner upptäcker att han har speciella krafter och hans liv vänds upp och ner, ganska likt flera andra böcker. men när det avslöjades att Joel inte var en rithmatist, och tydligen aldrig kan bli en, så blev jag faktiskt förvånad. Även om jag tror att eftersom detta är första boken i en serie så kommer han kanske hitta något aldrig-hittills-upptäckt sätt att bli en rithmatist på, förr eller senare.
 
Mina känslor för Joel, bokens huvudperson, gick första upp, sen ner, och sen upp. Jag blev glad när det visade sig att han inte var rithmatist och jag tyckte synd om honom när det visade sig att han kan mer om rithmatisterna än rithmatisterna själva, och att han är så himla bra på att rita de olika försvaren och sånt. Sen tyckte jag lite mindre om honom för han var lite gnällig av sig, men sen växte han återigen och nu gillar jag honom väldigt mycket. Han påminner mig om Harry Potter.
Melody gillade jag från början. Så fort jag läste att det satt en rödhårig person i ett klassrum visste jag att den personen skulle vara en av huvudkaraktärerna. Hon var bara väldigt roligt skriven och hade många roliga kommentarer. Och som tur var undvek Brandon det hela Hermione och Harry- dilemmat och gjorde inte Melody till en besserwisser, snarare tvärtom.
Fitch växte också i mina ögon, när han var med  i början trodde jag inte alls att han skulle vara en viktig karaktär, och i början trodde jag han bara var en patetisk gubbe (nämen det där lät inte lika bra när jag skrev det, gud vad elakt det låter O_o) men nu fullkomligt älskar jag honom. Inte bara är han väldigt snäll, förvirrad och omtänksam, han är också väldigt bra på det han gör, och en väldigt bra lärare.
 
En av de bästa sakerna med boken är att i början av varje kapitel finns en liten teckning över olika rithmatist-grejer. Det kommer upp olika försvar, strategier, anfall och fakta kring hur rithmatisterna använder sina krafter, känns som dragen ur "Rithmatisternas lexikon". Och för varje kapitel förstår man lite mer om hur boken är funtad. Sen är jag så glad att kritvarelserna är tvådimensionella, det skulle varit lite...tråkigt om de verkligen kom till liv som riktiga varelser, detta var lite mer fantasifullt, enligt mig.
Bokens språk är otroligt mysigt, underbart och spännande skrivet. I de mer action-fyllda scenerna läste man som en galning för att det var så spännande, trots att det enda som hände var att människor ritade på marken. Dessutom, om en författare kan få kritfigurer att vara läskiga vet man att det är en bra bok :D Resten av boken får ni upptäcka själva, så köp boken! Jag kan inte komma på en bättre bok att läsa, om ni inte redan gjort det förstås :)
 
 

onsdag 8 januari 2014

The Royal Ranger



Av John Flanagan
Titel: The Royal Ranger
Serie: The Ranger's Apprentice #12
Utgiven: 2013
Sidor: 473
Förlag: Corgi Yearling
Första mening: It had been a poor harvest in Scanlon Estate

OBS! Kan innehålla spoilers från föregående delar av serien.
 
Handling:
Flera år har passerat sen senast, och spejaren Will är inte som han en gång var. En stor tragedi har drabbat honom personligen, och han gör vad som helst för hitta de ansvariga och hämnas. Inte bara försummar han sitt arbete som spejare i sin jakt på hämnd, det kan till och med gå så långt att han förlorar sin plats som spejare om han fortsätter på detta sättet. Så några av hans närmsta vänner håller ett rådslag för att komma på någonting som kan distrahera Will, och får idén att ge honom en lärling. Och den personen de skickar över att tränas är ingen annan än Cassandras och Horaces dotter Madelyn, som inte är så jättepigg på att bli spejare. Madelyn tror att hon ska få det ganska lätt som spejare, med tanke på hennes rank och hennes vänskap med Will. Men om hon förväntat sig en trevlig liten resa till landet, så trodde hon helt fel.
Men när ett mord plötsligt begås blir det Maddies och Wills jobb att undersöka det, inkognito, men vad det hittar kommer kanske inte vara så tillfredsställande. Ett nät av brottslighet uppdagas, och Will kommer snart göra det ödesdigra beslutet om han vill fortsätta med sin jakt på hämnd eller rädda oskyldigas liv.
 
Omdöme:
DEN ÄR SLUT D: Snyft. 12 böcker av mitt liv, och den längsta serien jag läst, är nu över :(
Det var väldigt lätt att lista ut vem den nya lärlingen skulle vara och vad det var för stor tragedi som drabbat Will, så jag tycker inte det var någon spoiler att berätta det. I början av boken får man se lite av Maddies relation till sina föräldrar. Och det är en typisk förälder vs tonårsdotter- situation, vilket jag blev lite besviken på. Det är så...klyschigt... Hon är också väldigt lik Evanlyn (jag kommer aldrig kunna kalla henne Cassandra...) när hon var ung. Sen när hon blir skickad till Will så vet man redan ungefär hur det kommer se ut. Och allt i början är ganska så förutsägbart. Maddie är en typisk karaktär som jag inte gillar. Lite för outvecklad, lite för lik en annan karaktär från serien, ganska typisk tonåring (men tack och lov inte bitchig eller otrevlig, det hade varit outhärdligt). Men, trots allt, så är hon ändå väldigt charmig, och jag upptäcker att jag gillar henne. Enda stora felet är möjligtvis att hon inte har några- fel alltså. Visst, hon gör typiska dumma tonårssaker (okej, en sak) men 90 % av tiden hon är med så gillar jag henne. Hon gör trots allt smarta saker och utvecklas.
 
Boken är inte riktigt den episka avslutningen där hela världen står på spel som sista boken i en serie brukar vara. Halva boken består faktiskt bara av Will och Maddies relation till varandra och hur hon tränas till lärling. Det är lite för likt första boken när Will tränades, de gör exakt samma saker fast med en annan person.
Det riktigt bra börjar faktiskt efter halva boken då Maddie och Will åker på uppdraget. Det är alltid själva äventyret som är roligast, och boken gjorde mig inte besviken. Men man ser absolut ingenting av dem.
Okej, kanske lite. Jag hade lite väntat mig att (eftersom det är den sista boken i serien) det skulle vara det ultimata äventyret med alla gamla favoritkaraktärer i en episk blandning. Men knappt en enda av de gamla karaktärerna har ens repliker, med undantag för Will. Skandierna är inte med alls, och karaktärer som Halt, Horace, Evanlyn, Gilan och Jenny har knappt något att säga alls, vilket var lite synd. Nu när jag väntat så länge på sista delen (även om jag inte visste att jag väntade för att jag trodde serien redan var slut) så ville jag återse mina favoriter.

Men historien som börjar i mitten är faktiskt väldigt bra och välutvecklad jämfört med resten av serien. Jag började gilla Maddie mycket mer än innan, och jag tyckte det var väldigt spännande att läsa. Själv tyckte jag klimaxet i slutet var väldigt bra, rena rama bladvändaren!
Och en sak John Flanagan lyckats väldigt bra med är Wills karaktär. Han är lite lik Halt, men ändå så olik att han är sin egen karaktär. I boken är han bitter och förkrossad, men långsamt börjar han läka igen. Och trots hans bistra uppsyn så märker man att han är Will, han känns fortfarande som Will.
Språket är lika bra och flytande som i resten av böckerna, och även om böckerna klassas som "middle-grade" så är det fortfarande ett nöje att läsa. En anledning till att vissa saker verkade mindre bra kan vara för att jag blivit lite mer petig sen jag läste Spejarens Lärling senast. Men det är underbart att dyka ner i Spejarens Lärling, den är bara så himla mysig. Och om ni tvekar i början, så vet ni att det vänder halvvägs in. Inte den bästa boken i serien, och kanske inte det ultimata, stora och episka några väntat sig, men jag vet att Spejarens Lärling- fans kommer älska den i alla fall.

söndag 5 januari 2014

12 years a slave- filmrecension


"I don't want to survive, I want to live!"
                          /Solomon Northup




 
Utgiven: 2013
Regissör: Steve McQueen
Baserad på: "12 years a slave" av Solomon Northup
Längd: 134 min
Språk: Engelska

Just nu sitter jag i sängen med en kopp te, och nyss så kom jag på att eftersom en av mina största intressen är att se på film, och jag ser i snitt en film varje dag, helst en ny jag aldrig sett förut, som kom jag att undra varför jag knappt gjort några filmrecensioner alls- därför gör jag en nu.
 
För några timmar sen var jag på bio och såg 12 years a slave. Antingen så har ni hört talas om den, eller så har ni inte- om ni läser tidningen borde ni hört någonting om den. Den har blivit väldigt uppmärksammad som den bästa filmen 2013, den har vunnit en massa priser och sånt (Och då menar jag MASSA). Så jag gick och såg den, för att se om den var så hjärtskärande, så gripande och fantastisk, som alla får den att låta som.
 
Nå, så vad handlar filmen om?
 
Filmen handlar om den sorgligt nog sanna historien om Solomon Northup, en fri svart man i 1800-talets USA. Men när en dag hans fru, dotter och son åker på en liten semester, och han blir ensam i huset, så träffar han två män som erbjuder honom jobb som musikant i några av deras föreställningar (Solomon är väldigt bra på att spela fiol), vilket han går med på. Men han märker att saker inte gått som planerat när han en morgon efter ha varit ute och druckit med de två männen vaknar i en ensam cell, med kedjor för både händer och fötter.
Nu är Solomon inte längre en fri man. Nu är han bara en vanlig nigger, en vanlig slav. Och för att ingen ska kunna ana att han ursprungligen var en fri man så får han en ny identitet som Platt, en svart man från Georgien.
 
(Solomon längst till vänster)
Slavarna som skeppas till New Orleans
 
 Han skeppas med en grupp andra slavar till New Orleans, men innan blir Solomon nästan slagen till döds så han förstår vad som händer om han säger någonting om sin riktiga identitet. Väl i slavmarknaden blir han såld till den ändå rätt sympatiske William Ford. Solomon och Mr Ford kommer bra överens, men tyvärr så avskyr förmannen Tibeats Solomon (nu kallad Platt), och misshandlar honom förfärligt tills Ford inte ser någon annan utväg än att sälja Solomon till en annan slavägare, en vid namn Edwin Epps, som är känd för att vara väldigt hård mot sina slavar.

Solomon, Mr Ford och Tibeats
Men Edwin är mycket värre än vad Solomon någonsin kunnat föreställa sig. Inte bara är han förtjust i bestraffningar, han är helt knäpp och i närmaste laget psykopat. På bomullsplantagerna Epps äger förväntas man plocka minst 90 kilo bomull varje dag om man inte vill bli slagen. Bland Epps slavar finns en slavflicka, född som slav, vid namn Patsy som plockar mer än 225 kilo varje dag, och är vad Epps anser "guds gåva" till honom. Epps fru är inte bara väldigt avundsjuk och misshandlar Patsy fysiskt, Epps själv våldtar henne ofta.
Solomon vill inget annat än att träffa sin familj igen, men vad för utsikter har en slav som inte ens får ha en fri vilja utan bokstavligt talat är någon annans egendom?
Solomon och Edwin Epps
Epps, Patsy och Solomon


Vad tyckte jag?

Det är lätt att försöka bortse från filmens mörka sanningar och inbilla sig att det hemska i filmen faktiskt inte hände. Men det gjorde det. Och ingen, jag menar INGEN kan se filmen och inte känna sig helt förstörd inuti angående mänsklighetens vägnar. Usch, jag skäms.

Filmen är underbart filmad, med scener som varar i minuter då kameran bara står helt still, och inte rör sig överhuvudtaget. Inte heller pratar någon, det är bara långa scener då man insuper atmosfärerna och känslorna. Det är helt fantastiskt när filmer vågar vara annorlunda på ett sådant sätt och inte byter vinkel var tredje sekund för att de som gör filmen är rädda att tittarna ska tycka filmen är "tråkig" om man inte har rörelse hela tiden.

En av de starkaste och bästa scenerna i filmen är när Solomon håller på att hängas efter att ha "misshandlat" förmannen. Han lyckas undkomma dödsdomen, men som straff får han hänga där resten av dagen. Det är precis så att han når ner till marken och han får stå på tå för att undvika att kvävas. Det är en tre minuters lång scen då kameran inte rör sig knappt överhuvudtaget, man bara ser Solomon kämpa för att andas och man hör hans rosslingar. I bakgrunden går resten av slavarna upp och fortsätter med sina sysslor, man hör barn som leker, Edwin Epps fru kommer ut ur huset och tittar på Solomon där han hänger. Det var helt fantastiskt.

En annan sak som är intressant med filmen är att den försöker inte framkalla en massa känslor. Den vill inte att vi ska känna oss ledsna eller skyldiga (även om den lyckas med det också), filmen vill visa att så här var det på den tiden, och det var så hemskt på den tiden som filmen visar, antagligen värre. Karaktärerna såg ju relativt rena ut, men de borde snarare varit smutsiga som sjutton, till och med de som inte var slavar. Men jag antar att man ville kunna se skådespelarnas ansikten...

En annan sak som gör filmen så bra är de fruktansvärt bra skådespelarna som är med. Chewitel Ejiofor är helt MINDBLOWING som Solomon Northup. Likaså är Lupita Nyong'o som spelar Patsy, och Michael Fassbender som Edwin Epps. För det är ändå dessa tre karaktärer som jag tycker var de viktigaste i filmen, och de presterade fantastiskt. Och resten av skådespelarna är inte så dumma heller. Benedict Cumberbatch är med och är awesome, Sarah Paulson som är Epps fru är också riktigt bra, Brad Pitt är tillochmed med på ett hörn (inte så konstigt med tanke på att han är en av producenterna...). Alla som spelar i filmen gör bara det bästa jobbet någonsin, och man märker hur hårt alla jobbat på sina accenter för att det ska låta så äkta som möjligt.

Filmen har många hemska scener, och det är flera scener då man blir lite tårögd, ibland av sorg och ibland av glädje. Men det finns även scener då man nästan blir tvungen att vända bort blicken av äckel. Tillexempel finns det en piskscen, och jag svär, för varje gång piskan kom ner så ryckte alla i publiken till, vände bort blicken eller bara flämtade till. Mycket obehagligt. Det var en väldigt stark scen, men det var svårt att se på den.

Inte bara är filmen fantastiskt filmad och spelad, och en sådan film man ska se om man gillar bra filmer, det är film som helt enkelt alla måste se, alla har rätt att veta hur det faktiskt var. Faktumet att boken är baserad på en bok gör så att filmen känns ännu mer äkta. Jag förstår verkligen inte hur jag aldrig någonsin ens hört talas om Solomon Northup innan den här filmen kom ut! När han skrivit sin biografi så gjorde han en massor med förläsningar runt om i världen om sina upplevelser, och boken blev mycket uppmärksammad. Tydligen finns det inga upplysningar alls kring hur, var och när han dog, vilket jag tycker hade varit väldigt intressant att veta. Men jag är glad att filmen gjordes så folk borde får se en stark och underbar film, och dessutom får lära sig något på köpet.

Väldigt bra film, se den.

 

torsdag 2 januari 2014

...och ett GOTT NYTT ÅR!

 
Kom igen! Jag skrev inlägget för flera dagar sen och så publiceras det inte O_o What the hell...
 

Nu är året 2013 slut, för evigt, och kommer aldrig, ALDRIG någonsin tillbaka.
I'm fine with that.
Det har varit ett kul år, även om det känns som om skolarbetet tagit upp det mesta av min tid. Men det har varit ett kul år, och från den positiva sidan har inte jorden gått under ännu, så än finns det hopp.

Viktiga bokiga händelser 2013!

1. Jag har praoat på en tidning, vilket var väldigt kul och intressant!

2. Jag har fått mina fyra första recensionsex- från samma förlag!

3. Jag har gått på BOKMÄSSAN! Vilket var ASKUL (En dag fylld av skoj, böcker och väldigt mycket helium), speciellt eftersom jag mötte så många fantastiska bokbloggare! Och jag hoppas jag träffar ännu fler nästa år!

4. Jag har sett fyra bokbaserade filmer på bio detta året; The Host, Percy Jackson: Sea of Monsters, Catching Fire och The Hobbit 2: The Desolation of Smaug.

Och då kommer vi till det viktigaste med nyår- nyårslöften. Om ni inte märkt det så är jag inte den typen som håller mina nyårslöften, snarare glömmer bort dem efter en vecka, men nu när jag har en blogg kan jag tvinga mig själv att komma ihåg dem. I alla fall, när det blev 2013 gjorde jag några nyårslöften som jag skulle hålla, och nu tänker jag kolla om jag verkligen gjorde det..

2013 nyårslöften:

Läsa 80 böcker
JA! Det har jag. Även om jag inte läst så mycket de senaste månaderna så fick jag ändå ihop 80 böcker, med marginal! Jag har dock inte recenserat alla, men jag uppfyllde ändå kravet.

Ha endast tio eller färre olästa böcker i bokhyllan vid något tillfälle
Nja, inte precis. Verkligen inte, snarare. Jag har mer böcker än någonsin, och väldigt många olästa, så det löftet höll jag inte...

Läsa 40 engelska böcker
Ja, det har jag! Att läsa på engelska numera nästan lika enkelt som att läsa på svenska, vilket är bra.

Läsa tio klassiker
Nope.

Dessa böcker MÅSTE jag läsa under 2013;

Profetens Tid av Henrik Larsson: Ja
Frost av Maggie Stiefvater: Nej
Timeless av Gail Carriger: Ja
Looking for Alaska av John Green: Ja
The Ghost's Child av Sonya Hartnett: Nej
The Dirty Streets of Heaven av Tad Williams: Nej
Vindens namn av Patrick Rothfuss: Ja
Across the Universe av Beth Revis: Ja
Legend av Marie Lu: Ja
A Storm of Swords av R.R. Martin: Ja
 
 

Tja, det gick ju, hrm, ganska så bra. Okej, nu, löften för 2014!


Jag ska, år 2014, göra detta;

Jag ska läsa 90 böcker!

Jag ska läsa en bok (spelar ingen roll hur lång/kort den är) som inte är på svenska eller engelska! Vilket antagligen blir en fransk bok (good god vad har jag gett mig in på...).

Dessa böcker MÅSTE jag läsa 2014:
1. En vis mans fruktan av Patrick Rothfuss
2. A Dance with Dragons av George R.R. Martin
3. Harry Potter och Halvblodsprinsen av J.K. Rowling
4. City of Heavenly Fire av Cassandra Clare
5. The Dirty Streets of Heaven av Tad Williams
6. The Rithmatist av Brandon Seanderson
7. Sagan om Ringen av J.R.R. Tolkien (DÖDA MIG INTE, jag har faktiskt läst tvåan)
8. Nyckeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
9. A Million Suns av Beth Ravis

Detta var alltså mina nyårslöften för 2014, hoppas

onsdag 25 december 2013

God Jul Allesammans!

Hejsan alla glada, hoppas ni alla haft en riktigt GOD JUL! Själv sitter man och skäms lite över att man inte sett ett enda avsnitt av julkalendern, nåja, det finns tid för det...
Och framför allt, hoppas ni alla fått några riktigt bra böcker i julklapp! I år var det bestämt att det inte skulle bli så många julklappar för min del, det är ju trots allt inte det viktigaste med julen (däremot med födelsedagar), men några böcker fick jag allt! Detta är vad som låg i mina paket den här julen:
 
 




Jag är verkligen glad för de böckerna jag fick, de verkar allihop väldigt bra, även om det känns lite sorgligt att läsa sista boken i Spejarens Lärling-serien (kunde inte vänta tills den kom på svenska) när jag läst serien i så många år (ganska många år i alla fall). Jag är verkligen sugen på att läsa de här böckerna, so they bettter be good.

Fick ni någon bra bok i julklapp, i så fall, vilken? GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

fredag 13 december 2013

The Ocean At The End Of The Lane

Av Neil Gaiman
Titel: The Ocean At The End Of The Lane
Original titel: The Ocean At The End Of The Lane
Språk: Engelska
Sidor: 243
Utgiven: 2013
Förlag: headline
Första mening: It was only a duckpond, out at the back of the farm.
 
Handling (från baksidan):
It began for our narrator forty years ago when the family lodger stole their car and comitted suicide in it, stirring up ancient Powers best left undisturbed. Dark creatures from beyond this World are on the loose, and it will take Everything our narrator has just to stay alive: there is a primal horror here, and menace unleashed - within his family and from the forces that have gathered to destroy it.

His only defence is three women, on a farm at the end of the lane. The youngest of them claims that her duckpond is an ocean. The oldest can remember the Big Bang.

Omdöme:

Wow. Låt oss säga att jag gillade boken. Väldigt mycket. Redan innan jag läste den här boken visste jag vilken fantastisk författare Neil Gaiman var. Han har skrivit böcker som Coraline, Stardust, Kyrkogårdsboken och MÅNGA fler. Han är en mästare på originella historier, och hans sätt att skriva gör allting bara så underbart. Och redan när jag stod vid kassan och betalade för boken sa kassören att just den här boken var helt fantastisk, så jag hade rätt så höga förväntningar. Uppfyllde boken dem? OM de gjorde!

Det finns böcker som försöker vara väldigt djupa, mystiska och "ogripbara", men misslyckas. Det gör inte Neil Gaiman. Varje ord sitter perfekt och skulle inte kunnat utryckas på ett bättre sätt. Jag kan inte sätta fingret på vad det lilla är som gör boken så fantastisk som den faktiskt är. Boken fångar det (rätt så) oskyldiga sinnet hos barn och deras sätt att se på livet, både de helt underbart mindblowing sakerna, men även de hemska som riskerar att vända deras hela värld upp-och-ner.

Neil Gaiman har en talang som är att han är en mästare på att blanda skräck med underverk, två ingredienser som inte så ofta blandas och blir lyckat (känner för att använda coola metaforer). Inte bara börjar boken med en begravning, en överkörd katt och ett självmord, Neil lyckas ändå få till scener som gör en så varm i magen att det skulle räcka och bli över för resten av jordklotet. Neil tar fram allt det som var underbart med ens barndom, och jag får tillochmed nostalgi-känslor för den tiden boken utspelar sig i, trots att jag inte ens var född under den tiden. Tankar som att det fanns en annan värld bakom busken, kanske det till och med gjorde det, bara man tittade efter?

Boken är skriven i jag-form, och man kommer verkligen in i huvudet på den sju-åriga pojken som är berättaren. Och jag älskar det, jag älskar sättet han är barn på (kan man säga så?) och man känner igen sig i så många av hans tankar och funderingar. Och Lettie Hempstock är ännu bättre. Hon är verkligen ett underligt barn, och tvekar inte en sekund för att offra sig för vår berättares skull. Hon är en sån cool typ som alla skulle vilja ha som vän. Mormor Hempstock, den äldsta av de tre, är en verkligt cool tant, och man får verkligen intrycket av att hon kan och vet allting. Hela familjen Hempstock är bara helt underbar. De får det att låta som om magi och ritualer är vardagsmat för dem (vilket det antagligen är).

När man läst ut boken önskar man bara att den inte tagit slut. Man känner sig alldeles uppfylld av allt som hänt i boken, både det hemska och underbara. Jag vet inte riktigt om det är en sådan bra känsla man får när man läst en riktigt bra bok, eller en sån där funny feeling man får efter att varit uppe till klockan ett på natten för att kunna läsa ut boken, vilket det var i mitt fall. Antagligen blir de många omläsningar för att få igen samma känsla jag hade när jag läste ut boken. Man är alldeles varm i magen, och man mår helt enkelt bra. Det var som att vara med om en resa, och nu när den är över känner man sig lycklig men ändå lite sorgsen. Men boken var helt fantastisk, och en av de bästa böckerna jag läst detta året, vilket inte är att säga lite. Så för att göra en kort sammanfattning av recensionen; LÄS DEN!

Minnesvärda Citat:

Grown-ups don't look like grown-ups on the inside either. Outside, they're big and thoughtless and they always know  what they're doing. Inside, they look just like they always have. Like they did when they were your age. Truth is, there aren't any grown-ups. Not one, in the whole wide world.

          I saw the world I had walked since my birth and I understood how fragile it was, that the reality I knew was a thin layer of icing on a great dark birthday cake writhing with grubs and nightmares and hunger. I saw the world from above and below. I saw that there were patterns and gates and paths beyond the real. I saw all these things and understood them and they filled me, just as the waters of the ocean filled me. 
      
 

söndag 1 december 2013

Nikkis dagbok

 
Av Rachel Renée Russel
Titel Nikkis dagbok #1; Berättelser från ett (inte så) fantastiskt liv.
Serie: Nikkis dagbok #1
Original titel: Dork Diaries. Tales From a Not-So-Faboulous Life.
Sidor: 282
Förlag: Modernista (tack för boken!)
Utgiven: 2013
Första mening: Ibland undrar jag om min mamma är HJÄRNDÖD.
 
Handling:
 
Nikki J. Maxwell lever ett så kallat inte-särskilt-fabulöst liv. Hon har precis börjat åttan i en ny snobbig skola där hon inte ens har en cool Iphone att höja sin status med. Och som om inte det vore nog upptäcker Nikki att hon har skåpet bredvid den snyggaste och populäraste tjejen i skolan, McKenzie, en uppblåst och rentav elak typ som förväntar sig att alla ska böja sig efter hennes vilja, vilket alla förstås gör. Nikki tycker verkligen inte om McKenzie, och det verkar vara ömsesidigt när McKenzie gör vad som helst för att skämma ut Nikki. Men när den stora konsttävlingen ska hållas i skolan, och McKenzie anmäller sig, då blir det krig. Konst är ju trots allt Nikkis stora passion.
Nikki blir även vän med två stycken boknördar från skolans bibliotek, och en fotograf från skoltidningen som Nikki utvecklar en crush på, men som hon aldrig kommer våga berätta för honom.
 
Omdöme:
 
Jag var inne på goodreads och läste en del recensioner, och det var verkligen blandade åsikter. Vissa gav den fem stjärnor och tyckte den var rolig, tog upp viktiga tonårstjejs-dilemman och vore perfekt för tonåringar, och vissa gav den en stjärna och tyckte den var platt, tråkig och en dålig rip-off av "Diaries of a Wimpy Kid".
Eftersom jag är en person som läst både "Diaries of a Wimpy Kid", "En Prinsessas Dagbok", "Adrian Mole" och "Mitt hopplöst Normala Liv", och liknande dagboksböcker, så känner jag mig ganska väl bekant med alla dagboksklichéer. Regel nummer ett: Huvudpersonen får inte vara populär. Regel nummer två: Om huvudpersonen är en tjej måste det finnas en bitchig, populär tjej med som kontrast till huvudpersonen. Regel nummer tre: Huvudpersonen måste ha en crush på en kille/tjej, helst den snyggaste/populäraste sådan (Det var längesen jag läste Wimpy Kid-böckerna, så det kanske inte gäller för just DE böckerna).
 
Och jag måste erkänna, boken är VÄLDIGT kliché. Jag menar, den där skolan är så stereotypisk det går att bli. Jag har, för det första, aldrig sett personen som skulle föreställt "skolans populäraste tjej" i verkligheten. Och nu för tiden finns det väl knappt de där bitchiga tjejerna som går omkring i korta kjolar med för mycket smink och stora runda örhängen? Jag menar, seriously, jag har aldrig sett såna typer, men jag kanske bara gått i fel slags skolor? Hur det nu är i USA vet jag inte, men jag känner mig tveksam till att ALLA skolor i USA är så himla stereotypiska.
Och för det andra är inte killar så patetiska att så fort de ser en snygg tjej så flippar de ut och vill slicka tjejens fötter, speciellt de som beskrivs som "nördarna" är extra desperata i böcker. Men de är ju helt från vettet, i vilket universum blir NÅGONSIN en "populär" ihop med en "opopulär", pfft, de pratar ju i nattmössan det är ju TOTALT omöjligt, och därför är det ju så HIMLA ROLIGT. (<--- font="" sarkasm="">

Sen så är Nikki väldigt otroligt jobbig. Hon framstår inte som särskilt smart. Hon är inte precis en läsare, vilket man märker när hon blir vän med Chloe och Zoey. Hon älskar Tyra Banks (huh?) och typiska pojkband. Det är ingenting jag har emot, men hon klagar HELA TIDEN, det är hemskt. Sen har hon en väldigt irriterande vana, att hon SKRIKER ut något, och sen skriver "men det sa jag bara i mitt huvud så ingen annan hörde". Exempel:
(Vi säger att McKenzie förolämpat henne)
"Och jag skrek "JAG TYCKER SYND OM DIG FÖR DU ÄR SÅ PATETISK OCH INGEN GILLAR DIG OCH INGET DU KAN SÄGA KAN SÅRA MIG FÖR DU ÄR BARA SORGLIG"
, men jag sa det bara i mitt huvud, så ingen annan skulle höra.
Rätt så irriterande, boken lurar en att tro att hon sagt något häftigt, för att sen kasta det i ansiktet på en och säga "haha, vi bara skojade, falskt alarm, hon har inte utvecklats alls".

Och nu till det jag gillade. Det är många fina illustrationer (kanske lite FÖR fina, de får inte lika roliga ansiktsuttryck när de är för fint tecknade) och för att vara ärlig var den ganska rolig ibland, inga gapskratt, men jag smålog större delen av boken. Och om jag hade varit lite yngre och inte så trött på alla stereotyper och dagböcker så hade jag tyckt väldigt mycke om den här boken. Men som sagt, jag har sett lite för många liknande grejer så det var inte riktigt my cup of tea. Men den växte och rekommenderas fortfarande. Det kanske låter som om jag inte gillade den, men det var kul att läsa och jag tappade inte lusten att fortsätta.

lördag 16 november 2013

Spejarens Lärling är TILLBAKA!

Jag vet inte hur det är med er, men en av de längsta serier jag läst är en fantasyserie vid namn Spejarens Lärling, och länge var det en av mina absoluta favoritserier. Jag skulle inte säga att jag växt upp med den, men jag började läsa den 2010 vilket är ända ganska så länge sen. I alla fall, för ett tag sen kom den elfte, och avslutande boken ut. Och John Flanagan, författaren, gjorde det verkligen tydligt att serien var avslutad. Sorgligt, men sant.

Och exakt VAD händer, när man helt lagt serien bakom sig? Jo, EN NY DEL KOMMER UT!
VA‽
Jag är i chocktillstånd.
Hur kan de göra en TILL DEL?
Givetvis är jag överlycklig, men också lite orolig. Lyssna bara vad som står på goodreads....

"After a senseless tragedy destroys his life, Will is obsessed with punishing those responsible - even if it means leaving the Ranger Corps. His worried friends must find a way to stop him taking such a dark path.

It is Halt who suggests the solution: Will must take an apprentice. The candidate Halt has in mind surprises everyone - and it's a request Will cannot refuse.

Training a rebellious, unwilling apprentice is hard enough. But when a routine mission uncovers a shocking web of crime, Will must decide where his priorities lie - finishing his quest for revenge, or saving innocent lives?

John Flanagan makes a spectacular return to the world of Ranger's Apprentice - but what has happened since you last saw Will and his friends might shock you"


VADÅ FÖR TRAGEDI?
Och tydligen så ska detta vara den avslutande delen- yeah sure. Och den heter The Royal Ranger, på engelska, och den har inte kommit ut på svenska. Även om jag är lite ledsen över att den underbara lyckliga tiden är över i spejar-världen, så är jag ändå glad att den här boken ska ha en lite mörkare ton (det verkar så i alla fall). Att börja boken med en bitter och deppig Will är det bästa sättet Flanagan skulle kunna öppna serien igen på, och det är något som Spejarens Lärling inte haft ännu, och det kommer vara väldigt intressant att läsa den. Jag är rätt så säker på vad för slags tragedi de pratar om, och vilken ny lärling de pratar om, men säker är jag inte. Så den kommer absolut vara på min önskelista till jul, och jag hoppas den kommer vara lika bra och mörk som jag vill att den ska vara.

17465470

Har ni läst Spejarens Lärling? I så fall, vad tycker ni om den, och vad tycker ni om att en del släpps ut?

lördag 9 november 2013

Fem frågor!

Jag kom på att jag inte gjort ett inlägg på VÄLDIGT länge, så jag bestämde mig för att hitta någon slags enkät att göra, och hittade den här! Det är helt enkelt fem frågor man ska svara, och svårare än så är det inte.

Vem inspirerade dig/uppmuntrade dig att börja blogga?
Det mer så att det började bli som en trend i sexan, tre andra i min klass skaffade blogg, varav en av dem var en bokblogg (LIVS underbara bokblogg En Plats i Bokhyllan) och jag tänkte, varför inte? Och eftersom jag alltid läst så mycket så skapade den här lilla bloggen, woho.

Hur väljer du ämnen att blogga om?Just nu har jag lite av en paus, och skriver mest recensioner eller enkäter, men back in the Days då jag gjorde inlägg lite oftare så skrev jag om allt som jag kunde komma på, plötsligt får jag plötsligt en idé till ett inlägg, och så skriver jag det.

Vad vet de flesta inte om dig?En sak som många inte vet är hur löjligt klumpig jag är. Jag kan, bokstavligen, ramla bara genom att stå still på marken (det har hänt!). För någon månad sen ramlade jag på gympan och det började blöda OTROLIGT mycket på båda knäna, och sen när det äntligen läkt ramlade jag igen på exakt samma ställe på en annan gympalektion -.- Jag kan inte se mig för, jag har alltid för långa skosnören, jag tittar alltid åt ett annat håll när det kommer ett hinder, jag trampar alltid snett.

Vilka tre ord beskriver din stil bäst?Om ni menar klädstil så har jag ingen speciell. Kläder är det jag minsta bryr mig om, jag avskyr att shoppa. Men om vi pratar om min bokstil så skulle jag säga; färgglad, nagelbitande och fantastisk.

Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?Vara inne på datorn, spela gitarr eller trumpet, dansa, se på film, äta, dricka te (<--- span="" v="" viktigt="">

My cup of tea

fredag 25 oktober 2013

Legend

 
Av Marie Lu
Titel: Legend
Original titel: Legend
Serie: Legen #1
Sidor: 291
Utgiven: 2013
Förlag: Modernista (Tack för boken :D)
Första mening: Min mamma tror att jag är död.
 
Handling (från baksidan):
 
Det landområde som en gång var USA:s västkust är nu Republiken, en stat som ständigt ligger i krig med sin granne i väster.
Femtonåriga June kommer från en av Los Angeles mest ansedda familjer och betraktas som ett militärt underbarn. Hon brinner för sitt land och uppfostras för att en dag ta plats i Republikens absoluta toppskikt.
Day, däremot, växer upp i slummen och är Republikens mest eftersökta brottsling.
Men hans motiv är kanske inte så illasinnade som de först kan verka.
De kommer från två skilda världar och det finns inga skäl till att deras vägar någonsin skulle korsas - inte förrän den dag då Junes bror Metias mördas och Day utpekas som huvudmisstänkt. Fast besluten att hämnas tar June själv upp jakten och dras nu in i en rafflande katt-och-råtta-lek.
Men genom en chockartad vändning upptäcker June och Day den egentliga orsaken till att de förts samman, och börjar sakta inse hur skrämmande långt Republiken är berett att gå för att skydda sina mörka hemligheter.
 
Omdöme:
 
Wow. När jag läste recensioner och omdömen och vissa beskrev den som typ "Nästa Hungerspelen" så trodde jag verkligen inte helt på det. Jag har läst så himla mycket dystopier på senaste tiden (TRE i rad) att jag ärligt talat inte var så sugen på att läsa Legend, och dessutom trodde jag att den skulle vara någon slags rip-off på Hungerspelen med exakt samma koncept. Men OJOJOJ vad fel jag hade! Och min läslust som varit som bortblåst så länge återvände plötsligt! Woho.

Vartannat kapitel i boken är alltså ur Days perspektiv, och vartannat är ur Junes. Jag tycker att det är ett väldigt smart upplägg, för flera av scenerna är båda June och Day med i, så då ser man vad som egentligen rör sig i bådas huvud under en enda händelse, och vad de tycker om varandra i den situationen.
En av de fina grejerna med den här boken är karaktärerna. För första gången på länge så upptäckte jag att jag faktiskt ÄLSKADE den manliga huvudrollen. Han var snäll, cool, rolig, men inte på det där löjligt perfekta sättet. Visst, Day beskrivs som skitsnygg, men med tanke på att ALLA killar i böcker är det nuförtiden så får jag väl bortse från det faktumet. Han verkar bara så avslappnad, men ändå smart. Jag kan inte helt sätta fingret på vad det är som gör honom så annorlunda, men jag gillar honom verkligen. Kan det vara så att jag gillar
kriminella typer? Antagligen.

Och June älskar jag också. Faktumet att hon är exakta motsatsen till Day, i alla fall ifråga om samhällsklass och levnadssätt, ger en väldigt intressant syn på samhället de lever i. Day hatar samhället för vad den har gjort mot hans familj, och honom själv. Medan June vuxit upp med att inte ifrågasätta systemet, och även om hon är lite av en bråkstake så är det inte precis så att hon skriker REVOLUTION på gatorna. Och jag gillar henne, hon är tuff. Hon är väldigt smart, men även en väldigt bryta-mot-reglerna-typ, och jag älskar när hon är med och hon drar en massa slutsatser av små detaljer innan annan skulle upptäcka, lite som Sherlock Holmes.

Något som jag däremot inte känner så jättemycket för är Days och Junes förhållande. Och det är INGEN spoiler, för det fattar man så fort man börjar läsa. En dag ska jag skriva en dystopi där det finns en manlig och en kvinnlig huvudroll men där de inte är ett dugg intresserade av varandra (alltså att de inte blir kära i varandra) genom hela berättelsen.
Jag är inte en sån person som faller för kärlek-vid-första-ögonkastet-grejen. Det var nog inte meningen att det skulle vara så i boken, men det blir det lite i alla fall. Allt går väldigt snabbt. Så fort de ser varandra tycker båda att den andra är 1. ANNORLUNDA, ofc. 2. Den VACKRASTE personen hen någonsin sett. 3. Och så känner de sig mystiskt attraherade till varandra.
Och jag är väldigt ledsen över att behöva meddela dig detta, så jag hoppas du inte blir chockad, men så är det INTE I VERKLIGHETEN. Pfft, om ni skulle se två personer som var så, skulle ni inte skratta högt?

Jaja, de är säkert väldigt gulliga men jag hoppas verkligen att deras förhållande utvecklas. Men jag har känt mig väldigt kräsen och nedlåtande till ungdomsböcker på sistone, typ "det var mycket bättre på den gamla goda tiden" ungefär. Så se inte detta som en anledning att inte läsa boken, det är lite mer av en sidogrej.

Historien är verkligen FANTASTISK. Jag älskar hur Marie Lu spelar lite på deckar-strängarna. Det är lite av en mordhistoria, men den informationen som kommer komma ut ur de hålet de river upp för att få tag i mördaren kommer sätta hela deras samhälle i rullning. Det är genialiskt, det finns så mycket man inte hade någon susning som avslöjas genom bokens gång, och jag tror att det finns mer som kommer komma som en överraskning i resten av serien, man får aldrig veta hela historien, bara så mycket att man är nöjd för tillfället. Och det finns fortfarande plats för fler plot twists. Man hålls alltid på behändigt avstånd så spänningen är hög och jag ÄLSKAR DET. Jag älskar Rebubliken, historien, tempot, språket, karaktärerna, allt är bara väldigt Amazing.

Det känns som om det blivit en lite för lång recension, och jag har ändå inte fått allt jag ville säga sagt, men nu måste jag ända sluta, jag har varit inne på internet ALLDELES för länge. Men denna bok var en verklig höjdare, en av de bästa böckerna detta året, till och med. Visst fanns det vissa småsaker jag ogillade, men vilka böcker har inte det? Kort sagt för det en njutning att läsa den och jag är väldigt tacksam att jag fått boken av Modernista förlag, TACK :D För med tanke på att jag är så lat hade jag antagligen aldrig köpt den om jag inte blivit erbjuden att få den :)

onsdag 23 oktober 2013

Reading Habits Tag

Jag har blivit taggad av Alba, woho :D Och för att jag inte ska glömma bort att göra den så gör jag den på direkten (jag har minne som en guldfisk, ni skulle bara ana...)

1. Har du en speciell plats hemma där du brukar läsa?
Duh, sängen, var annars? Och det är inte för att min säng är den skönaste av alla sängar i madrassträsket (det finns ett sånt ställe, har ni inte läst Liftarens Guide till Galaxen?) eller för att det inte finns någon annanstans att sitta, det är för att jag är lat.

2. Bokmärke eller random pappersbitar?
Jag tar det som är tillgängligt (som alltså ligger på mitt nattduksbord) , vilket för det mesta är ingenting eller något helt värdelöst som en flaska nässpray, temugg eller helt enkelt en annan bok. Gör det inte, det funkar inte.

3. Kan du sluta läsa när som helst eller måste du sluta efter ett kapitel eller efter ett visst antal sidor?
"Jag ska bara läsa klart sidan/stycket/kapitlet" är nog en av de vanligaste fraserna jag säger. Det är en perfekt ursäkt om man vill stanna uppe längre. Så ja, jag föredrar att läsa klart ett kapitel eller stycke innan jag slutar, annars blir jag alldeles förvirrad när jag börjar läsa igen (speciellt med tanke på att jag nästan aldrig har ett bokmärke) och det slutar ofta med att jag läser om en sida i onödan.

4. Äter du eller dricker du någonting när du läser?
Jag äter aldrig, men jag dricker OFTA te ^^

5. Brukar du lyssna på musik eller ha på TV:n medan du läser?
När två saker (i detta fallet läsandet och lyssnandet) möts i min hjärna så blir det värsta krocken i mitt huvudet så jag bara sitter och tittar framför mig och varken kan läsa eller lyssna på musik som om jag befinner mig i något slags limbo mellan text-världen och ljud-världen. Så nej, det brukar jag inte göra.

6. En bok i taget eller flera samtidigt?
Nästan alltid flera samtidigt.

7. Läsa hemma eller överallt?
I princip överallt, om det inte är VÄLDIGT mycket ljud. Jag klarar saker som människor som pratar lågt, fågelkvitter och (avlägsna) gräsklippare, det mesta, men jag skulle inte klara av att läsa vid en motorväg eller i mitt klassrum, där är det ALLDELES för mycket ljud.

8. Läsa högt eller tyst i huvudet?
När jag är själv läser jag alltid tyst, men om jag t.ex. är barnvakt eller läser tillsammans med någon annan läser jag högt, båda funkar lika bra, bara att man bli väldigt törstig.

9. Hoppar du fram i boken eller hoppar du över stycken?
Nej, det gör jag inte. Visst, om det är olidligt spännande kanske jag hoppar över vissa meningar (kanske t.o.m. stycken) utan att jag märker det, men annars inte.

10. Bryta rygg eller inte?
ALDRIG OM DET GÅR ATT UNDVIKAS D: Jag försöker verkligen, men ibland blir jag så himla förbannad när en pocketbok hela tiden stänger sig att jag verkligen bänder upp den och trycker framsidan och baksiden mot varandra, det är verkligen inte så bra för boken...

11. Skriver du i böcker?
Ibland skriver jag namn, men annars inte.

12. Vilka taggar du?
JAG ÄR FÖR LAT FÖR DETTA. Dessutom förtjänar alla att bli taggade precis lika mycket så jag taggar ALLA som INTE gjort enkäten än!

onsdag 9 oktober 2013

Drömgångare

Tack så mycket till Modernista förlag för boken :D
 


Av Samantha Shannon
Titel: Drömgångare
Original titel: The Bone Season
Sidor: 479
Utgiven: 2013
Förlag: Modernista (Tack för boken :D)
Första mening: Jag vill gärna tro att vi var fler från början.
 
Handling:
 
Paige Mahoney vet inte själv gränserna för sin förmåga. Hotad i en kontroll i T-banan råkar hon döda en vakt. Att undkomma kommer i princip att vara omöjligt. Ingen är efterlyst av Scion särskilt länge.
Året är 2059. Det är tvåhundra år sen Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, men alla vet vad det i själva verket är- en ockupationsmakt, ett växande imperium.
Sedan hon var 16 har Paige arbetat åt Jaxon Hall i Londons kriminella undre värld. Hennes jobb är att skaffa information genom att bryta sig in i folks medvetanden. Paige är nämligen klärvoajant och därtill av en ytterst sällsynt sort: hon är drömgångare. Enligt Scion begår hon högförräderi bara genom att finnas till.
Exakt hur åtråvärd hon är för sin fiende, kommer hon tids nog att bli varse.
 
Omdöme:
 
När man börjar läsa boken verkar den mest som en vanlig dystopi, det verkar ju som om författare nu för tiden bara pumpar ut dystopier i stora laster. De vanliga kännetecknen för en dystopi finns med; ett korrupt samhälle som styrs av en oåtkomlig makt, en otroligt snygg kille, en stark och ruff kvinnlig huvudroll som på något sätt är annorlunda från alla andra, avancerad teknologi som inte finns i vår värld. Alltså, det vanliga. Jag måste erkänna att jag blev lite besviken i början. Den var väldigt lik så många andra dystopier, och huvudkaraktären Paige är som en blanding av det vanliga; Katniss, Tris, hon i Delirium (okej jag har inte läst boken men jag gissar att det är typ samma). Tuff, rebellisk, annorlunda, typ den enda som står upp mot det samhälle de lever i. Och jag måste erkänna att jag stör mig på Paige ibland, men jag stör mig på att hon alltid ska vara så tuff, det hade varit värre om jag tyckt hon var jobbig eller mesig. Och så ska hon alltid vara sarkastisk. Det är ju ett bra karaktärsdrag, men det är alltid på ett elakt sätt istället för ett skämtsamt. Men när hon väl hamnar i riktigt känslomässiga situationer så måste jag berömma henne för hennes mod och karaktärsstyrka, hon ger aldrig upp, och om jag läser resten av serien när den kommer ut tror jag att jag kommer börja tycka om henne mer.

Historien är mycket mer intressantare ju längre man kommer, och lyckas blanda in båda aliens, andra dimensioner och övernaturliga krafter. Inte den typiska dystopin nu för tiden, skulle jag tro. Och jag gillar att Scion, övermakten som tydligen styr hela staden, egentligen är styrda av några helt andra slags varelser från en annan dimension, som kommit dit genom ett hål i tid och rum? Det är lite Doctor Who över det hela, eller hur? Jag var verkligen förvånad över historien utvecklades i början. Jag trodde hon bara skulle springa där på gatan med sitt lilla gäng och försöka stoppa Scion, men författaren lurade mig helt.

Och en sak som jag faktiskt älskar är hur Straffkolonin fungerar. Alla olika ranker mellan både människor som är amaurotiker (?) och de som är klärvoajanta, så väl som mellan olika refaiter och de voajanta. Och hur det finns en hel undre värld som ingen vet om (utom Scion?) och hur de klärvoajanta måste genomgå två test för att bli rödrockar (allt kommer make perfekt sense när ni läst boken).
Att vissa människor är klärvoajanta, och att det är förbjudet, att de bryter mot lagen bara genom att finnas till, är en sån bra idé. Och att det finns så många olika sorter, som alla hanterar sin voajanthet på ett eget sätt, och hur alla har olika mycket kontakt med etern. Och så älskar jag detta med etern, och hur det framstår som ett levande inre, och hur de klärvoajanta har drömlandskap. Man skulle kunna beskriva det som om de klärvoajanta ser allt omkring dem i färger, medan alla andra ser saker i svartvitt.

Men en sak som är lite mystiskt, är hur snart i framtiden den utspelar sig. Boken utspelar sig 2059, jag borde tekniskt sett leva då. Och visst, framtiden kan ju förändras, men jag ser inte särskilt stor skillnad mellan nu och 1940-talet, så att det skulle vara så stor skillnad mellan nu och 56 år är lite orealistisk. Men, från den positiva sidan, detta ger plats för en svensk karaktär, fån Stockholm, wohoo. Jepp, ni hörde en rätt, det finns en svensk med. Och hur beskrivs han? Lång, blåögd och isblont hår. Isblont? Jag har knappt någonsin sett en svensk med isblont hår, allt mindre att det skulle vara det typiska utseendet. Det är väl snarare rågblont hår, eller brunt hår, som är det vanliga. Men onej, för att få fram att det verkligen är en person från Skandinavien måste han såklart ha isblont hår. Om en svensk hade haft brunt hår i en engelsk eller amerikansk bok skulle alla tro att det var någon slags invandrare, eftersom alla svenska ursprungligen måste varit isblonda, på grund av...isen?

I alla fall, det är inte så viktigt, bara en liten sak jag störde mig på. Och trots att boken var lite lik andra dystopier på några sätt, så är den väldigt olik från väldigt många andra sätt. Flera av karaktärerna gillade jag verkligen, och själva historien är faktiskt väldigt bra. Och jag tror att detta kan vara början på en ny bra serie, jag är väldigt sugen på att se hur historien fortsätter i bästa bok. Så boken rekommenderas!

fredag 27 september 2013

Jag åker till bokmässan!

 


Jepp, jag ska för första gången åka till bokmässan, yey :D Jag vet inte hur det kommer vara, men jag känner på mig att det kommer bli awesome! Så jag kommer inte kunna blogga denna helg (det är ju inte så att man kommer märka någon skillnad med tanke på att jag aldrig skriver...).
Nu måste jag åka, hejdå :D

lördag 21 september 2013

Mina bokiga bekännelser!

Innan du läser inlägget ska du bara veta att det var SÅ SVÅRT att komma på någonting att skriva. Det är därför det har tagit så lång tid att göra det från att jag blev taggad, ren idétorka. Men nu är jag ÄNTLIGEN KLAR. Yes.

Jag har blivit taggad av Liv att göra denna superroliga enkät, yey :D Den går ut på att man ska skriva sju stycken bokiga bekännelser (bekännelser med bok-tema, antar jag?).
Här alltså mina fruktansvärt hemliga bokbekännelser O_o Känn er hedrade.

1. Jag kan inte gråta på grund av böcker.
Jag är en mycket okänslosam person och har inte förmågan att visa känslor. Det spelar ingen roll vilken bok det är, The Fault in Our Stars, Clockwork Princess, Jellicoe Road eller Harry Potter och dödsrelikerna, mina ögon förblir torra. Jag har aldrig ens varit i närheten av att börja snyfta, även fast mitt inre var evaporating into a vortex of agony. Detta är ännu ett bevis för ett konstaterande jag länge misstänkt: Jag är en zombie.

2. Jag hatar att läsa på stranden.
Hur kan man läsa när strandens alla fasor attackerar en samtidigt? Insekter som flyger omkring, sand som skvätter och hamnar i ögonen och mellan boksidorna, vind som blåser flera sidor i förväg och gör så man får hår i ansiktet, sol som bländar och bränner en, vatten efter man badat som blöter ner sidorna och gör dem alldeles skrynkliga, för att inte tala om hur obekvämt man ligger i sanden.

3. Jag har inte läst alla Harry Potter- böckerna.
Jag vet, hemskt eller hur? Men jag har verkligen inte läst Harry Potter och Halvblodsprinsen. Vilket är konstigt, för jag tror jag skulle tycka om den mest. Det är inte så mycket action, utan lite mer intriger och karaktärsutveckling, så varför har jag inte läst den? Suck, jag vet inte, lathet? Antagligen...

4. Jag älskar deckare
Är jag den enda bokbloggaren som gillar deckare? När alla får välja en genre de ogillar så tar de alltid alla deckar-genren. Deckare är väldigt underskattade, jag framför ibland deckare framför dystopier som alla tycks älska så mycket. *kritiskt mot samhället*

5. Jag har i princip aldrig lånat böcker på bibliotek
Utom de första fem åren i skolan då man var TVUNGEN att låna böcker, och kanske två gånger på stadsbiblioteket i Göteborg under de två åren (tror jag det var) som vi hade en lägenhet där. Jag föredrar helt enkelt att köpa böcker, jag får panik om jag har en tidspress när jag läser. Ganska dumt egentligen, jag skulle ha kunnat spara en massa pengar. Men jag har alltid fått för mig att inga bibliotek har de böcker jag vill läsa, och ifall ni kommer ihåg ett inlägg jag skrev för typ ett års sen (like if) så vet ni att jag HATAR ryggarna på de flesta biblioteksböckerna i Sverige. Disgusting.

6. Jag har ALLTID varit en sån som älskar skurkarna mer än huvudkaraktärerna.
När jag läser en bok, hur mycket tror ni att jag bryr mig huvudkaraktären? Inte ett dugg förrän jag fått reda på om skurken är intressant. En bok blir fem gånger bättre med en väl genomtänkt onding. Mina föräldrar blir alldeles förfärade om vi ser en film och jag hoppar av glädje så fort psykopaten kommer med. Jag vet att det är de personerna man ska hata, men de är ofta dem som författaren lägger ner sin kraft i. Eller snarare inte gör, men borde. Det händer alldeles för ofta att man läser en bok där skurken knappt får vara med, och det enda karaktärsdraget är "Ond och galen". Usch.

7. Jag och min syrra förhandlar alltid om vem som får ha vilken bok i sitt rum.
Tänk dig ett scenario när vi precis fått en massa nya böcker, eller kanske tillochmed flyttat till ett annat land, alla böcker måste in i bokhyllor. Vad gör vi då? Jo, vi förhandlar. Typ; "Om jag får Harry Potter serien, så kan du få Eragon-serien, eh?" "Karin, du har inte ens läst Eragon. Men okej... om jag får alla Agatha Christie", "Är du galen? ALLA? Hm, okej då, men då vill jag ha Darkside" "VA?! Okej, om jag får..." Och ungefär så går det till.